Det finns skäl för företagare i Sverige att känna växande oro. När en myndighet börjar driva teser i stället för att pröva fakta sakligt uppstår ett allvarligt problem. Det är just det intryck som växer fram i ett uppmärksammat ärende där Skatteverket kräver en företagsledare på cirka 290 000 kronor, trots att löner betalats ut till anställda i utlandet för faktiskt arbete med AI-genererat innehåll.
Det här handlar inte bara om ett enskilt skatteärende. Det handlar om något större: vad som händer när en myndighet tycks bestämma sig för en slutsats först och sedan anpassa argumentationen för att nå dit.
I det aktuella fallet har Skatteverket hävdat att löner som betalats till utlandsanställda egentligen ska ses som pengar som tillfallit företagsledaren själv. Det är ett långtgående påstående. Då borde man också kunna förvänta sig tung, tydlig och konsekvent bevisning. Men det som i stället framträder är en utredning där resonemangen verkar skifta när tidigare linjer inte håller.
Först tycks myndigheten ha försökt driva tesen att något verkligt arbete knappt funnits. När det resonemanget inte räcker börjar man i stället beskriva materialets struktur: mallar, variationer, återanvändning och enklare textbearbetning. Men där uppstår det uppenbara problemet. Om myndigheten kan redogöra för hur materialet är uppbyggt, då erkänner den samtidigt att materialet faktiskt existerar.
Det borde leda till en självklar slutsats: arbete har utförts. Men i stället verkar Skatteverket försöka använda just arbetsmetoden som argument mot arbetets giltighet. Det är ett orimligt resonemang. Mallbaserad produktion är fortfarande produktion. Standardiserade processer är fortfarande arbete. Att AI används som verktyg förändrar inte den saken.
Här blir problemet större än det enskilda fallet. För om myndigheter börjar underkänna arbete därför att det är digitalt, effektivt, internationellt eller AI-assisterat, då hotas inte bara enskilda företagare utan hela anpassningen till en modern ekonomi.
Det är därför ordet aktivism ligger nära till hands. När fokus flyttas från fråga till fråga — från om arbetet existerar, till hur det ser ut, till kvalitet, språk och betalningsflöden — samtidigt som slutsatsen förblir densamma, då framstår det inte som objektiv myndighetsutövning. Då ser det snarare ut som att myndigheten letar efter vilket argument som helst som kan bära en redan bestämd slutsats.
Det är farligt. Företagare måste kunna lita på att staten bedömer verkligheten sådan den är, inte sådan myndigheten vill att den ska vara. Rättssäkerhet kräver konsekvens, saklighet och respekt för faktisk bevisning. När det ersätts av misstänksamhet mot internationella upplägg, digital produktion och nya arbetsformer skadas förtroendet för hela systemet.
Skatteverket har ett stort ansvar. Just därför är det så allvarligt när myndigheten ger intryck av att låta ideologiska reflexer eller förutfattade uppfattningar styra bedömningen. Företagare ska inte behöva riskera att hamna i kostsamma processer därför att deras verksamhet inte passar en gammal myndighetsbild av hur arbete “ska” se ut.
Det här är en utveckling som måste uppmärksammas. När myndighetsutövning börjar lukta aktivism är det inte bara den enskilde som drabbas. Då står rättssäkerheten för alla företagare på spel.